den eudaemonism Det är en filosofisk vision som motiverar allt som tillåter oss att få lycka . På detta sätt är moraliska normer inriktade på utvecklingen av ett tillstånd av harmoni och fullhet.
Den grekiska filosofen Aristoteles Han anses vara en av de viktigaste eudemonisterna. Denna tänkare ansåg att det var nödvändigt ha ett bra beteende för att uppnå det goda livet : människor måste i detta sammanhang skaffa sig kunskap för att genomföra förtjänster och anta sedan en vana att bete sig i linje med dessa dygder.
Eudemonism förknippade också lycka med kombinationen av djurkomponenten (det fysiska och det materiella), den rationella komponenten (sinnet) och den sociala komponenten (praktiken av dygder). Slutet på existensen, enligt detta teori , är att vara lycklig.
Lycka till eudemonism, kort sagt, är grunden för etik . I andra teorier placeras det emellertid som ett sekundärt element. Det är dock viktigt att komma ihåg att även i eudemonism finns olika strömmar beroende på vad som förstås av lycka ( lugn den nöje , etc.).
På allmän nivå säger eudemonism det mänskligt beteende motiveras i strävan efter lycka . För honom social eudemonism , att lyckan är kollektiv, medan individualistisk eudemonism tro att lycka är personlig .
På grund av essensen av eudemonism kallar dess etik till fullt erkännande av lycka i den jordiska existensen . Olika är fallet med den kristna etiken, till exempel, som kallar att handla av plikt och med löfte om evig lycka efter död (och inte i det vardagliga planet).
